Le Libertin - en bohem i huvudstaden

Jag har länge tjatat om situationen i Tibet och förundrats (men framförallt förfärats och förargats) över hur omvärlden valt att passivt se på medan tragedin och förödelsen blev ett faktum. Tibets vädjan efter hjälp har i åratal ignorerats både av de Förenta Nationerna och världens länder i övrigt - inte ens USA, som annars så gärna agerar storebror, har itts hytta med fingret åt Kina. Jag kan bara gissa att det är doften av pengar som drivit all medmänsklighet ur de styrande makterna runt om i världen - möjligheten att få bli en del av Kinas expanderande ekonomi lockar mer än att bistå ett land med begränsade tillgångar (här finns ju ingen olja att hämta?). Kina har länge fått bete sig lite hur som helst utan att någon vågat säga till på skarpen - ingen vill ju riskera att förlora sin del av kakan. (Och ja, jag vet, stater med kärnvapen är man nog lite försiktiga med i överlag. Men det är ingen ursäkt!) Men NU verkar det äntligen, äntligen uppmärksammas ordentligt i media (synd bara att det krävdes så många människoliv innan omvärlden vaknade upp)! Woho! Så snälla, snälla, gör vad ni kan nu! Bättre sent än aldrig! Visa Kina att vi inte tolererar kränkandet av de mänskliga rättigheterna! Att bojkotta OS är det minsta vi kan göra för att visa vår respekt för alla de tibetaner som har dödats och för de som fortfarande lever under förtryck eller i exil!

Jag skrattade mig fördärvad när jag läste ett inlägg av min bror tidigare idag. Det var en liten berättelse som han tydligen fått för sig att i all hast skriva ned så där strax efter åtta på morgonen. (Så går det när man är småbarnsfar, tänkte jag och skrockade lite för mig själv då jag uppmärksammade det hela.) Om ni har träffat honom så kommer ni märka att berättelsen verkligen är min bror i ett nötskal! ...Jag börjar misstänka att den knäppis-gen som jag tidigare lokaliserat inom familjen finns att hitta hos samtliga medlemmar. Men det är helt okej, knäpp och snäll kan många gånger bli en helt lysande kombination! Kolla bara på min bror. (Ja, jag menar båda av dem, fast en i taget. De är så pass stora storebröder, så de får inte plats att tittas på samtidigt.)

Hur som haver, jag lånade den lilla berättelsen så att ni också kan ta del av den...hoppas han inte blir arg nu. Här är den:

Jag gick 40 meter västerut. Sen tog jag 10 myrsteg 30 grader över vänster axel. En snabb kullerbytta bakåt och joggade i 15 minuter nerför en backe som lutade brant i 60 grader och svängde med en rask högerkrok. Jag stegade 120 steg åt vänster där jag stannade och bestämde mig för att backa hälften av stegen. Jag stod i ett kök hos en galen häxa.
- Ursäkta mig arga frun, jag är vilsen och hittar inte hem, fick jag fram. Hon tittade med vilda ögon och jag skymtade att något stod och puttrade på spisen i en stor gryta. Jag rös vid tanken om vad som låg däri.
- Jaså, skrockade den ilskna kärringen. Ta två steg bakåt ut genom dörren. Stäng den, och knacka på igen. Jag gjorde som hon sa, och dörren öppnades av samma vilda ragata...men nu kände jag igen mig. Jag var hemma, och hon var det också.