Le Libertin - en bohem i huvudstaden

Nu är det dags att sova - och imorgon börjar allvaret! ...Det känns i och för sig som om jag har haft den tanken varje söndag hittills det här året (det låter för övrigt grymt dramatiskt och länge...om man inte har koll på dagens datum, förstås), men nu är det verkligen på riktigt också. Imorgon börjar veckan då det är dags att sätta igång med allt. Jag ser verkligen fram emot att börja skolan igen, nu när jag är tillbaka vid religionsstudierna och får läsa om roligare saker än den svenska skolans utveckling (som i och för sig är nyttig att kunna om man ska bli lärare, jag vet, men det är verkligen sååååå tråkigt att läsa om!). Sen, utöver att gå i skolan, ska jag även hinna med ett besök hos kiropraktorkliniken, ett besök hos frisören, ett besök hos Alexandra, tre besök hos biblioteket (egen schemalagd studietid - mycket viktigt!), två joggingturer i parken, tre pilates och yoga-pass, en vända till city, samt ett biobesök. Det låter väldigt mycket, tycker jag, men när man ser tiderna i kalendern så ser det faktiskt inte så farligt ut, tack och lov!

Åh, vad jag gillar barn! Lille Ludvig (vars dop vi var på igår) var helt bedårande! Han var så tyst och snäll hela tiden och hade fullt upp med att iaktta omgivningen och alla närvarande. Det verkligen syntes på honom hur maskineriet arbetade med att bearbeta alla intryck. Han var så liten, så söt och så seriöst gravallvarlig! ...Fast det bästa med barn är ändå att de är andras. Då slipper jag ta ansvar när blöjan börjar lukta som en hel festival och jag kan alltid när helst jag vill gå hem från dem om jag tröttnar. Det är lyx!
Jag hittade för övrigt massa gamla bilder från min mobil idag. Jättekul! Jag trodde de hade gått förlorade då datorn kraschade, men som tur var hade jag tydligen sparat dem på ett usb-minne också.
Så här är några bilder på en annan liten sötnos, närmare bestämt min brorsdotter. En liten bildserie i konsten att äta en banan. De togs i slutet av förra sommaren, tror jag. Idag är hon dryga två och ett halvt år gammal och en lillebror rikare. En bra början på ett gott liv, tycker jag.

Är det någon fler än jag som tycker att dagarna verkar bli kortare och kortare med tiden? Man hinner ju knappt med sig! Och än mindre hinner man sova så mycket som man borde, det är helt galet. Jag tänkte inte stressa och jobba och stressa och jobba hela livet. Jag tänker ta mig tid att njuta! Efter sjukskrivningen har jag ju fått försöka tänka om lite. Som min far sa: "Var rädd om dig. Ingen tackar dig för att du arbetar ihjäl dig." ...Och det ligger ju någonting i det. Det var även han som sa att jag måste lära mig att prioritera, så det är det jag håller på med nu...och i dag tänker jag minsann prioritera bort läxorna och disken till fördel för min fantastiskt långa sovmorgon! Inga plikter förrän efter middagen, då ska vi till Kungsholmen på dop. Det ska bli kul! 

Men nu sitter jag här, klockan är strax två och jag är fortfarande nedkrupen i sängen, med en kopp kaffe i min hand och laptopen i knät. En härlig lördag eftermiddag! Solen skiner utanför fönstret, Kosta sitter och kollar aktiekursen, Kleo spanar på grannarna och Saba ligger och sover vid mina fötter. På stereon ljuder Moondog och i vardagsrummet har våran italienske gäst lite problem med att reda ut sitt långa hår. Jag lånade honom precis min  Lovin' Leave-in från Philip B, det enda som fanns tillgängligt för tillfället, hoppas att det hjälper.  (Accessora har faktiskt ett bra erbjudande på den nu, om det är någon som är sugen på att prova. Jag kan absolut rekommendera den!) Nu håller jag för övrigt på att registrera mig som kund hos beautybag.se, där man får både klassiska och nya skönhetsprodukter skickade hem till sig fyra gånger per år. Varje utskick kostar 299:-, men bagens egentliga värde sägs vara minst det dubbla och är anpassad för den hudtyp man har. Kan absolut vara värt att testa! Här hinner det ju annars alltid sina ordentligt på hyllorna innan jag kommer mig för att handla nytt....förutom när det gäller ögonskuggor och schampon, då måste det alltid finnas många sorter att välja på, så att man kan matcha med humöret - både det egna och hårets.   

Vet ni vad som hände inatt? Strax efter midnatt, mitt i Twin Peaks-avsnittet, hördes ett ordentligt brak ifrån vårat vardagsrum. I ungefär en bråkdel av en sekund blev jag faktiskt riktigt skrämd och trodde att vi fick inbrott. Men det gick fort över och strax undrade jag mest hur i hela världen katterna hade lyckats välta bokhyllan. För det var så det lät, man riktigt hörde hur sak efter sak föll ner på golvet, gick i bitar och förde oväsen (jag var för övrigt helt säker på att varenda granne skulle stå och ringa på ytterdörren inom de närmsta fem minutrarna). Samtidigt som jag rusade upp ur sängen och in i vardagsrummet, rusade katterna åt andra hållet och gömde sig under sängen. - Och det är ett säkert tecken! Då vet man att något lurt är på gång och vilka som kan hållas ansvariga. (De har inte riktigt lärt sig det där med pokerface, de små töserna. Till vår fördel och deras förtret, haha!)
Väl ute i vardagsrummet så möts jag av ett katastrofområde. Bokhyllan hade de såklart inte vält - det finns ingen naturlag som skulle tillåta två små katter att välta ett sånt stor åbäke - men min cdhylla däremot, låg tippad över soffan med alla skivor och fodral spridda över golv och möbler. Min älskade golvlampa låg brevid, med sprucken kupa, och maskerna på väggen hade fått smällar och hängde vridna åt alla andra håll än det rätta. ...Och mitt i allt kaos bestämmer sig min näsa att lätta på trycket, och jag är alldeles uppröd och hinner inte riktigt reagera i tid, så helt plötsligt är det blod överallt också. ...Jag är glad att grannarna inte kom och undrade vad som stod på, för historien låter jättefånig med tanke på det kaos som rådde. Som en dålig ursäkt, men som i och för sig är så pass dålig att den faktiskt kan vara sann. Så, nu har jag ett kaos att plocka upp. Det var inte riktigt som jag hade planerat dagen, men det får gå. Igår var jag alldeles för trött, så efter att ha torkat bort det mesta av blodet låtsades jag som att det regnade och gick och lade mig igen... Men innan jag somande skickade jag faktiskt ett förvarnande sms till Kosta, så han inte skulle få en chock när han kom hem ifrån jobbet. 
Nåväl, nu är det äntligen dags, det går inte att blunda längre (tro mig jag har försökt, men efter bara ett par timmar blev det outhärdligt enerverande att inte kunna använda soffan eller hitta de skivor man är sugen på att höra)!