Känner ni min bror?

Jag skrattade mig fördärvad när jag läste ett inlägg av min bror tidigare idag. Det var en liten berättelse som han tydligen fått för sig att i all hast skriva ned så där strax efter åtta på morgonen. (Så går det när man är småbarnsfar, tänkte jag och skrockade lite för mig själv då jag uppmärksammade det hela.) Om ni har träffat honom så kommer ni märka att berättelsen verkligen är min bror i ett nötskal! ...Jag börjar misstänka att den knäppis-gen som jag tidigare lokaliserat inom familjen finns att hitta hos samtliga medlemmar. Men det är helt okej, knäpp och snäll kan många gånger bli en helt lysande kombination! Kolla bara på min bror. (Ja, jag menar båda av dem, fast en i taget. De är så pass stora storebröder, så de får inte plats att tittas på samtidigt.)

Hur som haver, jag lånade den lilla berättelsen så att ni också kan ta del av den...hoppas han inte blir arg nu. Här är den:

Jag gick 40 meter västerut. Sen tog jag 10 myrsteg 30 grader över vänster axel. En snabb kullerbytta bakåt och joggade i 15 minuter nerför en backe som lutade brant i 60 grader och svängde med en rask högerkrok. Jag stegade 120 steg åt vänster där jag stannade och bestämde mig för att backa hälften av stegen. Jag stod i ett kök hos en galen häxa.
- Ursäkta mig arga frun, jag är vilsen och hittar inte hem, fick jag fram. Hon tittade med vilda ögon och jag skymtade att något stod och puttrade på spisen i en stor gryta. Jag rös vid tanken om vad som låg däri.
- Jaså, skrockade den ilskna kärringen. Ta två steg bakåt ut genom dörren. Stäng den, och knacka på igen. Jag gjorde som hon sa, och dörren öppnades av samma vilda ragata...men nu kände jag igen mig. Jag var hemma, och hon var det också.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0